Teikoplanin

1. Deklaration
2. Indikation enligt FASS
3. Farmakodynamik
4. Gränsvärden
5. Resistensutveckling
6. Farmakokinetik
7. Kommentar
8. Fotnot till tabeller

Deklaration

Teikoplanin (J01XA02) är ett tricykliskt glykopeptidantibiotikum som hämmar grampositiva bakteriers cellväggssyntes på ett tidigare stadium än betalaktamantibiotika. Medlet är avsett för parenteralt bruk.

Indikation enligt FASS

Teikoplanin: Biomaterialassocierade infektioner med bakteriemi. 

Teikoplanin har effekt på Stafylococcus aureus, Stafylococcus epidermidis inkl. de meticillinresistenta. Preparatet har även effekt på Enterococcus faecalis och Enterococcus faecium. Det är ett alternativ till vancomycin vid infektioner orsakade av MRSA där parenteral behandling krävs. En fördel är att det kan ges en gång per dag och att koncentrationsbestämning ej behövs. Nackdel är att vissa Stafylococcus epidermidis stammar är mindre känsliga. Teikoplanin liksom vancomycin är ett sämre alternativ jämfört med isoxazolylpenicillin vid infektioner orsakade av meticillin-känsliga S. aureus.

Farmakodynamik

Glykopeptider har i huvudsak bakteriostatisk effekt. De interfererar i cellväggssyntesen på ett tidigare stadium än betalaktamantibiotika. Teikoplanin förhindrar tvärbindningen av peptidoglykanerna i cellväggssyntesen.

MIC-gränser

• Farmakologiska MIC-gränser: S<4 mg/L och R >4 mg/L.
• Artrelaterade MIC-gränser: streptokocker, pneumokocker och enterokocker.

Aktivitet

I tabeller över MIC-gränser och zonbrytpunkter visas MIC- respektive zonfördelningar för aktuella arter (länk från medlets namn i respektive tabell till EUCAST publicerade och uppdaterade distributioner).

• god aktivitet: stafylokocker, streptokocker (inklusive pneumokocker), Enterococcus faecalis och Enterococcus faecium, Listeria monocytogenes, Corynebacterium, Propionibacterium acne, Clostridium difficile.
• lägre aktivitet (nativ population i I-grupp): -
• otillräcklig aktivitet: Gramnegativa bakterier, Leuconostoc, Actinomyces, Lactobacillus, vissa Bacillus-arter.

Resistensutveckling

• Resistensmekanismer: ett flertal gener som kodar för glykopeptidresistens  (vanA, vanB, vanC, vanD, vanE, vanG) har beskrivits. De flesta av dessa har beskrivits hos enterokocker, främst E.faecalis och E.faecium. Naturligt förekommer glykopeptidresistens hos vissa enterokocker (E.gallinarum och E.casseliflavus) och hos lactobaciller.  vanC kodar för naturlig glykopeptidresistens. Hos Staphylococcus aureus har en handfull stammar med höggradig resistens på basen av vanA-genen beskrivits. Mer vanligt förekommande är stafylokocker med nedsatt känslighet för glykopeptider (GISA och GISE). De har rapporterats både utomlands och i Sverige. Mekanismen är ofullständigt kartlagd, men fenomenet tros bero på en förtjockning av cellväggen.  Ytterligare en typ av glykopeptidresistens hos stafylokocker är den sk "heteroresistensen" (hGISA och hGISE), dvs förekomst av resistenta subpopulationer som kan växa under antibiotikatryck. Denna är svår att detektera och är sannolikt betydligt vanligare förekommande än som framgår av program för resistensövervakning. Den har osäker klinisk relevans. Glykopeptidresistens hos stafylokocker förekommer i stort sett uteslutande hos meticillinresistenta stafylokocker.
• Korsresistens: korsresistens med vancomycin för alla enterokocker med vanA och hos vissa stammar med vanD. Teicoplanin kan inducera vankomycinresistens hos enterokocker med vanB.
• Resistens sällsynt (<1%): Enterococcus faecalis, Enterococcus faecium, Staphylococcus haemolyticus.
• Resistens förekommer (1 - 10 %): Nej
• Resistens är vanlig (>10 %): Nej
• Internationella trender: Ökande förekomst av glykopeptidresistenta enterokocker i Europa, både på sjukhus och i samhället i övrigt. Man fruktar glykopeptidresistens hos multiresistenta koagulasnegativa stafylokocker, hos MRSA och hos multiresistenta pneumokocker.

Farmakokinetik

• Biotillgänglighet (% av given dos): Absorberas ej.
• Serumkoncentration: 25 - 40 mg/L 1 timme efter 400 mg intravenöst.
• Skenbar distributionsvolym: 1 - 4 L/kg.
• Serumproteinbindning: 90%
• Halveringstid: Flerexponentiell utsöndringsprofil. Terminal halveringstid 150 + 57 timmar. Halveringstiden förlängs med sviktande njurfunktion.  
• Metabolism och elimination: Teikoplanin utsöndras huvudsakligen renalt genom glomerulär filtration. Vid normal njurfunktion utsöndras ca 80 % av given dos oförändrad i urinen inom 24 timmar.  
• Aktiva metaboliter: Nej
• Viktig interaktion: -

Kommentar

RAF uppmanar till  restriktiv användning av glykopeptidantibiotika (vankomycin och teikoplanin) pga risken för resistensutveckling.

RAF & RAF-M, 1999
Uppdaterat 2008-10-29, G Kahlmeter