Fenoximetylpenicillin (penicillin V)
- Deklaration
- Indikation enligt FASS
- Farmakodynamik
- Gränsvärden
- Resistensutveckling
- Farmakokinetik
- Kommentar
- Fotnot till tabeller
Deklaration
Fenoximetylpenicillin (J01CE02) är ett syrastabilt derivat av 6-amino-penicillansyra
för oralt bruk.
Indikation enligt FASS
Penicillin V: Faryngotonsillit, akut sinuit,
akut otitis media, samhällsförvärvad pneumoni, okomplicerade hud- och
mjukdelsinfektioner, kutan borreliainfektion, tandabscess.
RAFs bedömning: Fenoximetylpenicillin (Penicillin V) har god aktivitet
mot pneumokocker och streptokocker men otillräcklig aktivitet mot gramnegativa
bakterier inkl. Haemophilus influenzae. Det är ett förstahandsmedel vid hud- och
mjukdelsinfektioner orsakade av betahemolytiska streptokocker samt vid
behandling av otit, sinuit, tonsillit och samhällsförvärvad pneumoni.
Se även RAF:s kommentarer till godkända indikationer för
orala penicilliner.
Farmakodynamik
Betalaktamantibiotika har i huvudsak baktericid effekt. Fenoximetylpenicillin verkar genom hämning av bakteriers cellväggssyntes. Den
antibakteriella effekten är bäst korrelerad till tiden som antibiotikakoncentrationen
överstiger MIC.
- Farmakologiska MIC-gränser: S<0,25 och R >4 mg/L.
- Artrelaterade MIC-gränser: streptokocker, pneumokocker och Haemophilus
influenzae
Fenoximetylpenicillin har ett antibakteriellt spektrum som motsvarar bensylpenicillins
men med genomgående något lägre aktivitet.
- god aktivitet: streptokocker (inklusive
pneumokocker) och meningokocker.
- lägre aktivitet (nativ population i I-grupp):
- otillräcklig aktivitet: Haemophilus influenzae,
enterokocker, Enterobacteriaceae (E.coli, Klebsiella m fl),
Pseudomonas-arter, Acinetobacter.
Resistensutveckling
- Resistensmekanismer: Resistens kan uppstå pga bakteriell syntes av ett stort
antal betalaktamaser (se Tabell över betalaktamaser),
varav flera kan hämmas med klavulansyra (se ovan). Dessutom kan resistens uppstå pga
produktion av förändrade penicillinbindande proteiner (PBP). För mer information om
resistensmekanismer mot betalaktamantibiotika - se Betalaktamresistens.
- Korsresistens: Betalaktamaser har varierande grad av substratspecificitet.
Förändrade PBP medför alltid (men i varierande grad) korsresistens mellan
betalaktamantibiotika. mecA-genen hos stafylokocker vars produkt är ett
alternativt PBP2, kallat PBP2a, förmedlar alltid korsresistens mot betalaktammedel.
- Resistens ännu ej beskriven: Streptococcus pyogenes (GAS), streptokocker grupp C
och G.
- Resistens sällsynt (<1%): meningokocker, Listeria monocytogenes och flertalet
anaeroba bakterier (undantag Bacteroides-arter som ofta bildar potenta betalaktamaser).
- Resistens förekommer (1 - 10 %): Pneumokocker (höggradig resistens med MIC för
bensylpenicillin >2.0 mg/L är ännu <1 %) och Haemophilus influenzae
(betalaktamas ca 10 % och PBP-resistens 2 - 3 %).
- Resistens är vanlig (>10 %): Stafylokocker (>80 %), Moraxella catarrhalis
(>90 %), vissa Bacteroidesarter (särskilt Bacteroides fragilis), gonokocker.
- Internationella trender: I USA påvisas betalaktamas hos 30 - 40 % av Haemophilus
influenzae. På vissa håll i världen är penicillinresistens hos pneumokocker
(låggradig och höggradig) 60 - 70 %.
- Biotillgänglighet: ca 50%. Samtidigt födointag medför minskad
absorption.
- Serumkoncentration: Efter en engångsdos av 800 mg på fastande mage
uppnås efter 30-60 minuter maximal serumkoncentration av cirka 10 mg/L.
- Skenbar distributionsvolym: -
- Serumproteinbindning: ca 80 %
- Halveringstid: Ca 30 min
- Metabolism och elimination: Vid normal njurfunktion utsöndras inom 8
timmar 30-50 % av dosen i aktiv form via urinen.
- Aktiva metaboliter: -
- Viktig interaktion: -
RAF & RAF-M, 1999
Uppdaterad
2006-08-30