Betalaktamantibiotika - resistensmekanismer

Resistensmekanismer

De två viktigaste orsakerna till resistens mot betalaktamantibiotika är produktion av kromosomalt bundna eller plasmidburna betalaktamaser (hydrolyserande enzym) och förekomsten av förändrade eller alternativa PBP (penicillinbindande proteiner) som försvårar inbindningen av  betalaktammolekylen. I övrigt förekommer också nedsatt permeabilitet (förlust av ytmembranproteiner, poriner) och aktiv utpumpning av betalaktamantibiotika (efflux) som resistensmekanismer.


Betalaktamaser (Tabell över betalaktamaser) indelas efter sina egenskaper (substratprofil mm) eller struktur:

Plasmidburna - se tabell
Denna grupp av beta-laktamaser kallas ofta
"extended-spectrum beta-lactamases" eller ESBL och kännetecknas av aktivitet mot nyare cefalosporiner och aztreonam. ESBL påvisas oftast hos E. coli och Klebsiella spp, men förekommer även hos många andra species där detektionen är svårare.  Den vanligaste ESBL-klassen i Sverige är enzymer av CTX-M typ, men muterade versioner av TEM- och SHV-beta-laktamaser förekommer också.
Vissa OXA-enzymer har också ESBL-profil. Mutationer förändrar enzymens spektrum så att cefotaxim, ceftazidim och aztreonam hydrolyseras. Klavulansyra/tazobactam hämmar normalt ESBL in vitro - effekten in vivo är omdiskuterad.

Hur betalaktamaser metodologiskt påvisas beskrivs i ett särskilt dokument.


PBP-förändring är orsaken till betalaktam-resistens hos


SRGA & SRGA-M 2005-02-07

G Kahlmeter / C Giske 2005-04-14